Nobel-novell

I december hade vi vår traditionsenliga Nobelmiddag med prisutdelning till olika kategorier såsom Litteratur, Fysik, Matematik med mera.

Matilda Oscarsson Löwgren 8c vann Litteraturpris med novellen Mod.

Årets litteraturpristagare
Foto: Malin Windolf

MOD av Matilda Oscarsson Löwgren, 8C

Jag gick med tunga steg på den asfalterade vägen. Klockan var 08:21. Det var kallt och blåsigt och träden svajade. Jag gick förbi det lilla Icat i kvarteret, förbi de stora höghusen och fram till den stora vita byggnaden. Jag gick förbi de stora höghusen och fram till de stora vita höghusen och fram till den stora vita byggnaden. Jag hade en klump i magen. Jag tog ett djup andetag och gick in genom dörren. Som tur var det ingen där. Jag brukade alltid komma lite senare med mening för att ingen skulle stå innanför dörren när jag kommer till skolan.

Jag gick så tyst och så fort jag kunde uppför trappan. Därefter svängde jag höger och bort mot mitt skåp. Äckel, stod det på en lapp fasttejpad på skåpet. Jag tog lappen och knölade ihop den så hårt jag kunde och slängde den i soptunnan som stod en bit bort. Jag antar att den satt kvar från igår då Linus och de andra killarna i klassen hade varit kvar i skolan efter att jag gått hem. Jag låste upp mitt skåp och lade in min ryggsäck och jacka. Sedan tog jag mina engelskaböcker och gick med snabba steg mot engelskasalen. Eftersom den låg på nedre våningen så var jag tvungen att ta trapporna ner och förbi matsalen. Fan, tänkte jag. Där brukar det stora tjejgänget i nian sitta på onsdagsmorgnar. De stank alltid av parfym och tittade alltid på en som att man var en utomjording eller något. Därför tog jag istället trappan ner och gick ut runt hela skolan för att komma till engelskasalen.

Utanför klassrummet satt Ella och läste ur engelskaboken som vi hade fått av läraren. När jag gick förbi tittade jag på henne och hon tittade på mig men tittade snabbt ner i boken igen. Hon sa aldrig så mycket och jag hade nästan aldrig pratat med henne mer än att jag har sagt hej och hejdå.

Jag gick in genom dörren och gick så snabbt så jag kunde med huvudet nerböjt till min plats. Jag hörde fnitter runt om i klassrummet.

-Har din hund dött idag igen? ropade Anton som satt två bord bakom mig. Klassen skrattade. Jag hade sagt att min hund hade dött en gång när jag var sen, vilket visserligen var sant, och därför brukade de ropa de varje morgon.

-Shh, väste Anna till klassen, fortsätt läs nu.

Anna gick fram till mig.

-Du, det är inte bra att du alltid kommer försent, sa hon till mig. Du missar viktig tid i skolan.

-Jag vet, viskade jag tyst så att ingen annan skulle höra. Det ska inte hända igen, sa jag medan jag visste att det skulle det. Lärarna förstod ju ingenting.

När lektion var slut tog jag mina saker och gick ut först av alla för att hinna till skåpen. Jag småsprang för att de andra inte skulle hinna ikapp.
-Stanna! hörde jag någon ropa bakom mig.

Jag tittade bakåt och såg att killarna gick bakom mig. Jag blev rädd så att jag började gå snabbare.

-Vänta sa jag! Hörde jag igen men lite argare den här gången.

Nu blev jag ännu räddare och började springa. Jag sprang vänster och ner för trapporna och sedan höger in i nästa korridor. Jag hörde flera springande steg bakom mig. Jag tänkte att om jag låste in mig på toan tills nästa lektion skulle de nog lämna mig ifred. Jag sprang det snabbaste jag kunde med gråten i halsen. Jag vände mig om och såg då att de bara var några meter bort. Fan, tänkte jag. Istället sprang jag ut och runt hörnet på skolan och satte mig och pustade ut. Jag tänkte att jag skulle sitta här tills nästa lektion hade börjat. Men då var det redan försent. Det stora killgänget hade redan kommit från samma hörn som jag hade gjort.

-Ditt lilla vider! skrek en av dem. Jag blev helt förskräckt. Vad skulle jag göra nu? Jag började springa men en av dem puttade ner mig på asfalten så jag började blöda näsblod. En av dem tog upp en sten och kastade på mig. Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Jag minns att jag fick slag och sparkar mot mig och jag minns att de skrek fula ord. Och jag minns att jag såg två män i 40-års ålder gå förbi på andra sidan gatan och jag minns att jag såg en liten tant gå på promenad med sin hund i den lilla parken precis bredvid skolan. Men ingen gjorde något. Ingen sa till dem eller kom att hjälpa mig.

Men sedan hände något oväntat. Något som ingen trodde skulle hända. Från samma hörn som både jag och killarna hade kommit från kom nu Ella. Skrikandes och springandes

.-Stop, sluta! skrek hon. Alla tittade upp och vände sig om.
-Vafan håller ni på med? skrek hon.
-Tror ni att hon vill att ni gör så där eller?

Killarna började skratta.
-Tror ni att det här är kul? Skrek hon igen.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Ella hade nästan aldrig pratat med mig och nu stod hon och skrek för att skydda mig.

Medans killarna stod och skrattade sprang Ella fram och hjälpte mig upp. Sedan sprang vi båda därifrån och in i skolan. Vi sprang uppför trappan och bort till våra skåp där vi stannade.

Nu visste jag inte var jag skulle säga. Hon hade räddat mig. Vad säger man då?
-ehm, tack,sa jag.
-Varsegod,svarade hon och log.
Vi båda låste upp våra skåp och tog So-böckerna och började gå mot So-salen. Vi sa inte så mycket mer än att hon sa:
-Vi kanske kan ses någon dag.
Varpå jag svarade:
-Ja,gärna.

Den dagen hade jag ingen klump i magen när jag gick hem på den asfalterade vägen i kylan. Allt kändes faktiskt ganska okej.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.